Stampa

di: Roberto Ridolfini


 

 

 

La mia morosa l’è ‘na milanesa
foo nò per dì, ma l’è ‘na bèlla tosa
la bocca soa la par ona sciresa
e tutt el rèst ve ‘l lassi immaginà.

Mì quand voo in gir insèma a lee a la sera
on sacch de gent se vòlta per guardala
a dì che me dispias l’è minga vera
ma pròppi in fond in fond me ruga on poo.

La gh’ha i cavei color de l’òr
e i oeugg azzur color del mar
l’è pròppi bèlla quèsta tosa milanesa
m’aveven dii che chì a Milan
ghe n’era pòcch de bèi tosann,
ma per fortuna mì me son minga fidaa.

La mia morosa l’è ‘na milanesa
foo nò per dì, ma l’è ‘na bèlla tosa
la bocca soa la par ona sciresa
e tutt el rèst ve ‘l lassi immaginà.

La gh’ha i cavei color de l’òr
e i oeugg azzur color del mar
l’è pròppi bèlla quèsta tosa milanesa
m’aveven dii che chì a Milan
ghe n’era pòcch de bèi tosann,
ma per fortuna mì me son minga fidaa.